Amanda

Men hallllåååååeeee! jag skrev ju ny blogg! gå in på den istället för denna biatchessssssssssss

Mina små kyllingar, jag hänvisar er till technicolor.webblogg.se numera. kommer inte fortsätta uppdatera denna. puss!

Allt är så där pissigt värdelöst igen. Egentligen har jag  nog inte tid att skriva för jag måste till Basilika. Jag kanske skriver ikväll. Förklarar på något invecklat sätt som inte säger en så mycket endå. Men det är ju något. Något jag förstår.
Goodbye sweet fakedairy.

nej nu började jag gråta

Jag vill ha någon att kalla älskling. Någon jag är kär i som faktiskt är kär i mig också.  Kanske ha sonic sea som våran låt och bara kunna se i ögonen och säga "Jag älskar dig" utan några tvivel. Då skulle livet kännas lite enklare.

ninja

(Förlåt. Jag vet inte.)


Det känns som om jag inte trivs någonstans. Framför allt i skolan och hemma. Jag hör inte hit. Jag skulle vilja börja om. Flytta till min bästa vän Sandra i Göteborg. Träffa nya människor och fly ifrån allt som är så fel här hemma. Jag kommer fortfarande träffa elaka människor som sårar mig. Men nödvändigtvis inte människor som sårat mig om och om sen jag var liten. Jag är trött på att folk frågar om jag mår bra även om jag vill höra det. Jag vill inte vara osynlig men jag vill inte ha någon speciell uppmärksamhet. Även om jag fått erbjudande till psykolog och sömntabletter vägrar jag. Hur konstigt är det att jag mår så här menar du? Jag skulle vilja skriva något jag går med i tanken varje sekund jag är vaken men jag vågar inte. Jag vågar inte säga att jag är fixerad vid det. Det märks inte direkt och det är meningen. Det syns inte hur mycket jag än försöker och det gör mig ännu mer osynlig. Det här är inget "jag vill ha uppmärksamhet"-eller ett "jag är så ledsen"-inlägg utan mer ett informationsinlägg för den som skulle få för sig att bry sig. Den som skulle krama mig innan den säger något. Den som skulle se mig som den man verkligen bryr sig om. Jag kan inte vara ärlig mot någon. Inte fullt ut. Ingen känner mig fullt ut. Bara nästan. Och det är väl så det ska vara antar jag. Det är väl bara jag som håller för viktiga delar undan. Men det hindrar mig inte för att vara mig. Jag är starkare än vad jag själv kunnat ana och tänker ibland att visst - jag är ett skilsmässobarn. Jag är sviken av människan som jag trodde var min bästa vän, jag lever i självförakt, har sömnproblem och mitt livs viktigaste del, Basilika ska säljas,  och allt händer samtidigt. Men jag lever. Jag ler och lever för stunden. Jag lever på löjliga händelser som får mig att bubbla. Är inte det rätt fint endå?

Lite seriösare säger jag nu att jag ska försöka så gott det går att flytta till götet nästa år. puss

sandra pousette. säger:
du ska flytta till gbg för då kan du gå på klubb med mig så kan vi åka till sthlm och bo hos min bror och gå på debaser sen tar vi en weekend till malmö och går på KB




hon är smart och jag är attentionwhore. som vanligt.













ps. attentionwhore behöver attention nu!!! ds.

Nej jag är lite nördig och  bara _lite_ attentionwhore igen. Jag menar, lite = obesvarad attentionwhore = dissad attentionwhore = attentionwhore pissed = pissed and dissed attentionwhore = attentionwhore har sagt sitt i detta inlägg.

Jag saknar förra lördan så jävla mycket. Verkligen, nu ska jag granska saker noggrant, haha.


Uppd.
Det var visst starköl.

Tårarna forsar men det finns inga känslor.
Allt är fel men något är rätt.
Ingen lögn men för mycket undanhållet.
En jag ingen du.
Fel och rätt.
Rätt och fel.
Nej, vad händer med mig?

Mamma kommer hem idag. Joen sticker till pappa och jag måste städa upp all hans skit plus städa mitt rum. Mitt rum är rent ut sagt äckligt stökigt och smutsigt och jag har bara en timme på mig. Tack tack tack, vad bra.

Även om det kan låta lite patetiskt är min mage full av ångest. Jag ryser hela tiden av obehag och viljan att på på Popaganda bara pyr. Men jag pratade med min mamma förut, som för övrigt för tillfället ligger på psyk, och hon förbjöd mig att åka i helgen eftersom jag har gjort så mycket senaste veckorna och ska endå upp till Stockholm om tre veckor. Men vadå, om jag skulle välja så skulle jag ju välja Popaganda. Men jag antar att jag inte har något val. Jag måste prata med mamma imorgon igen. Hoppas hon ringer för jag har inget nummer till henne, jävla slutenvård. Jag älskar, hur elakt det än låter, att min mamma inte är hemma. Jag har bott med en deprimerad mamma i 6 månader och man kanske inte blir så glad av det själv. Det smittar lixom av sig. Plus att jag har mina egna problem. Åh, mitt liv är verkligen på topp. Jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN  på Popaganda. Läka lite på något sätt. Drömmer redan nu om att Love Antell ska känna igen mig och hälsa. Jag älskar Florence Valentin. De gör inte världens bästa musik men ack, bandmedlemmarna är att uppmärksamma. Verkligen världens trevligaste och jag får en kick av att bara tänka på hur mysigt det var att sitta där och lyssna på deras soundcheck eller att krama Love om och om igen. Nej nu ljög jag, jag kramade honom bara tre gånger den dagen. Herre gud,  jag har aldrig haft en ångest som denna. Men jag vill verkligen. Helhjärtat kan jag säga att jag vill. Men jag får inte.

HELVETE. JLKjgklfdjglkfdjgk ljfdlkgfdgjklfdjgklfdjglfdjgklfdmvlkfdnblfdnyrtutoireutisfkldsökfölsdklö DÖ.