Kluvna Måndagstankar
Jag har ingen kan jag säga allt och inget till längre. Vart tog alla vägen, var är jag? Har jag gått får långt?
Jag hittar inte hem. Men det märkligaste är att jag inte vill hem -
jag vill stå här och vänta på att någon ska ta mig till ett nytt hem.
Där jag blir accepterad, där jag blir älskad, för jag känner mig inte accepterad och älskad. Jag känner mig vilsen och utstött här där jag står, i världens vackraste natur, men är den vacker? Jag blir lurad av andras åsikter trots min vilja om att vara oberoende och se på saker med klarvakna ögon.
När i livet kommer man till det stället där man känner sig trygg i sig själv, kommer man någonsin dit?
Jag hoppas att jag snart blir hittad, kom, ta mig hem. Ge mig en kram, se på mig som om jag är din vän, inte som att jag är en jobbig bitch. Någonstans kan jag inte klandra mig själv för att jag står här helt ensam, du har övergett mig omedvetet. Jag sa inte ett pip, det med mening och här står jag och vill inte ge dig en chans, för jag kanske inte ska vara med en som är så lik mig, någon som tydligt ger mig tveksamma blickar om min smak och mina åsikter.
-"Tyvärr madame, det passar sig inte", det vore det ultimata att säga till dig när du står och ber om att jag ska följa med tillbaka till där jag bor, där jag en gång bodde. Jag hör inte dit, där du är.
Jag börjar fundera på om du förstår mig, om du vill förstå mig och om du egentligen skulle försöka om jag bad dig.
Jag avskyr att om du kom tillbaka där med armarna öppna och med röda ögon efter många timmars blöta kinder så skulle jag välja dig före att gå vidare. Jag vill inte låta de sista trådarna slitas av.
Men nu är det upp till dig att bevisa att du vill ha mig där jag står, ensam och reda att vandra till en annan livsform eller om du vill ha mig hemma där jag innan har varit. Men det handlar inte bara om dig, det handlar om hur olika saker påverkar våran situation, hur det påverkar mitt liv, när det inte berör ditt och det motsatta. Det frestar på allt det vi har, på allt vi förlorar. Vi kanske helt enkelt växer ifrån varandra, vi åldras på olika sätt i olika mängder, under olika tidssträckor.
Förlåt för att jag inte är perfekt, jag kan inte alltid anpassa mig, men det kan ingen. Ingen är bättre än någon annan. Vi är på samma sträck, alla står där med olika personligheter. Men det är just min som gör mig illa, kan man tro, min själ har befälet, inte någon annans åsikter, det är jag. I egen hög person som bestämmer över mig själv. Det är jag stolt över och jag målet med detta sökande efter hem handlar om att någon annan kan vara lika stolt över mig som jag behöver för att känna mig, just det, älskad.
Det här är mitt sätt att uttrycka mig, på internet, på en offentlig sida. Fegt och rätt korkat, men endå trivs jag med det, för helt enkelt, this is the way I am; don't blame me...
Jag hittar inte hem. Men det märkligaste är att jag inte vill hem -
jag vill stå här och vänta på att någon ska ta mig till ett nytt hem.
Där jag blir accepterad, där jag blir älskad, för jag känner mig inte accepterad och älskad. Jag känner mig vilsen och utstött här där jag står, i världens vackraste natur, men är den vacker? Jag blir lurad av andras åsikter trots min vilja om att vara oberoende och se på saker med klarvakna ögon.
När i livet kommer man till det stället där man känner sig trygg i sig själv, kommer man någonsin dit?
Jag hoppas att jag snart blir hittad, kom, ta mig hem. Ge mig en kram, se på mig som om jag är din vän, inte som att jag är en jobbig bitch. Någonstans kan jag inte klandra mig själv för att jag står här helt ensam, du har övergett mig omedvetet. Jag sa inte ett pip, det med mening och här står jag och vill inte ge dig en chans, för jag kanske inte ska vara med en som är så lik mig, någon som tydligt ger mig tveksamma blickar om min smak och mina åsikter.
-"Tyvärr madame, det passar sig inte", det vore det ultimata att säga till dig när du står och ber om att jag ska följa med tillbaka till där jag bor, där jag en gång bodde. Jag hör inte dit, där du är.
Jag börjar fundera på om du förstår mig, om du vill förstå mig och om du egentligen skulle försöka om jag bad dig.
Jag avskyr att om du kom tillbaka där med armarna öppna och med röda ögon efter många timmars blöta kinder så skulle jag välja dig före att gå vidare. Jag vill inte låta de sista trådarna slitas av.
Men nu är det upp till dig att bevisa att du vill ha mig där jag står, ensam och reda att vandra till en annan livsform eller om du vill ha mig hemma där jag innan har varit. Men det handlar inte bara om dig, det handlar om hur olika saker påverkar våran situation, hur det påverkar mitt liv, när det inte berör ditt och det motsatta. Det frestar på allt det vi har, på allt vi förlorar. Vi kanske helt enkelt växer ifrån varandra, vi åldras på olika sätt i olika mängder, under olika tidssträckor.
Förlåt för att jag inte är perfekt, jag kan inte alltid anpassa mig, men det kan ingen. Ingen är bättre än någon annan. Vi är på samma sträck, alla står där med olika personligheter. Men det är just min som gör mig illa, kan man tro, min själ har befälet, inte någon annans åsikter, det är jag. I egen hög person som bestämmer över mig själv. Det är jag stolt över och jag målet med detta sökande efter hem handlar om att någon annan kan vara lika stolt över mig som jag behöver för att känna mig, just det, älskad.
Det här är mitt sätt att uttrycka mig, på internet, på en offentlig sida. Fegt och rätt korkat, men endå trivs jag med det, för helt enkelt, this is the way I am; don't blame me...
