Amanda

Det här är förmodligen det svåraste som hänt mig någonsin. Jag är så extremt utmattad. Inte ledsen på det sätt att det samlas tårar i ögonen, men någon slags tyngd som ligger under huden som små maskar. Och vetskapen att operationen som behövs för att ta bort maskarna inte kommer inträffa förns om flera månader gör mig ännu tyngre. Det jobbiga är nog att jag kommer ändra något som jag minst i hela mitt liv vill ändra. Något som jag aldrig förut behövt ändra - att få träffa sina föräldrar varje dag. Det är klart att jag fortfarande kommer ha ett liknande förhållande med mina föräldrar med tanke på att jag ska sova några nätter i veckan hos min far också. Men det känns endå jobbigt att flytta och bara bo med min mamma och bror. Jag vill ju fortfarande träffa min syster och pappa lika mycket.

Det konstiga med det hela är att mina vänner inte stöttar mig som jag egentligen behöver. Även dom som har varit i samma situation Jag vill inte prata om hur jag mår men vill hemskt gärna ha en kram och bara bli omtalad för att du finns om jag skulle vilja prata. Jag är inte så stark som jag möjligtvis kan verka, inte i sådana situationer som denna. Något lustigt jag har lagt märke till när jag inte mår bra är att jag sminkar mig. Vanligtvis brukar jag sminka mig någon gång varannan månad, men när något är fel känner jag mig ful. Jag är pissig, trött och blir jätte osäker över mitt utseende. Fast mitt "kärleksliv" är väl lika dåligt som vanlig, åt helvete med allt just nu.
Jag skulle vilja skriva mycket mer men jag orkar faktiskt inte gå så djupt. Det kan bara orsaka att jag sover ännu sämre än vad jag har gjort senaste månaden.