Amanda

Jag är trött på att behöva skrika för att du ska förstå, jag mår bättre av att inte höra. Det gör ont så fort du säger något om hur fel han är. Det är inte att jag tycker om honom mer än dig, för det gör jag inte. Jag vill bara må bra nu, men jag får aldrig chansen när jag blir nertryckt gång på gång. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill så mycket som inte går längre, det finns ingen chans så länge jag har hästen. Men jag vill ha min häst, ett stort brunt djur som förstår hur jag mår bara genom att känna min närvaro. Men jag vill även ha tid till annat. Jag har ingen aning om vad jag ska välja, men jag vill absolut inte göra mig av med min bästa vän, inte nu, absolut inte nu.

Jag knappt vad jag vill, men tid att tänka känns som det jag behöver mest. Jag är så förvirrad, det finns så många alternativ men vad jag än väljer måste jag välja bort något annat som jag aldrig frivilligt skulle släppa. Jag blir bara kluven, ännu mera kluvna måndagstankar vill säga. Jag får hela tiden höra sådant som jag inte vill höra, sådant jag inte vill veta och sådant som gör mig ledsen. Framför allt sådant som gör min tankebana störd, får mig att tänka om gång på gång. Jag får aldrig avsluta en långt kommen plan. Det blir störande att börja om att klättra från botten till ljuset. Men det är skönt att jag har några att lägga tillit på, Sandra, Josefine, Tone och Cara. Tja, vet inte varför jag skrev upp namnen, men ordet tacksamhet dyker upp i min hjärna.