Amanda

Jag knappt vad jag vill, men tid att tänka känns som det jag behöver mest. Jag är så förvirrad, det finns så många alternativ men vad jag än väljer måste jag välja bort något annat som jag aldrig frivilligt skulle släppa. Jag blir bara kluven, ännu mera kluvna måndagstankar vill säga. Jag får hela tiden höra sådant som jag inte vill höra, sådant jag inte vill veta och sådant som gör mig ledsen. Framför allt sådant som gör min tankebana störd, får mig att tänka om gång på gång. Jag får aldrig avsluta en långt kommen plan. Det blir störande att börja om att klättra från botten till ljuset. Men det är skönt att jag har några att lägga tillit på, Sandra, Josefine, Tone och Cara. Tja, vet inte varför jag skrev upp namnen, men ordet tacksamhet dyker upp i min hjärna.