Amanda

Jag har en massor genomtänkta fraser som jag vill skriva här. Men jag tror alltid att folk ska tycka att jag är jobbig. Folk må tycka det, men varför bryr jag mig? Jag brukar vara den som inte bryr sig, i alla fall vill jag vara den. Även om det kan bli jobbigt att folk tycker saker om varandra,  retar upp sig på att någon går på viss sätt eller på något vis fångar någons uppmärksamhet på ett negativt vis anser jag det vara bättre än att vara osynlig.
Tänk dig att ingen uppfattar dig, du bara står där, med inget varken åt det vackra eller det fula hållet. Genomskinligt vanlig. Du blir en kliché, en endå inte riktigt. Alla känner dig men du är ingen vän. Du finns där, men ingen pratar med dig. Du blir ingen märkvärdig. Istället för mobbad blir du ensam. Borde inte det vara lika jobbigt?

Jag känner mig desperat men endå väldigt självständig. Tja, egentligen skulle jag kunna stanna här. Eller, jag finner det väldigt bekvämt att skriva om mig själv, få ut det i min kropp, samtidigt som jag tycker det är läskigt att folk kan få egna idéer och missförstå eller ta illa vid sig. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska välja. På något vis blir jag besviken när jag märker att ingen kommenterar, gör en markering att dom har läst, att dom bryr sig eller att dom över huvud taget finns. Vilken anledning finns det att skriva om ingen tar sig tiden att läsa?
Jag funderar på att byta min sidas "övertext". Det blir som en klagoblogg, jag borde skriva när jag är glad också, när jag har något fint på hjärtat och inte bara vill dela med mig av välformulerat gnäll. Men endå, jag kommer nog inte sluta med det, det är ju skönt att lätta på hjärtat lite.