Amanda

Även om det kan låta lite patetiskt är min mage full av ångest. Jag ryser hela tiden av obehag och viljan att på på Popaganda bara pyr. Men jag pratade med min mamma förut, som för övrigt för tillfället ligger på psyk, och hon förbjöd mig att åka i helgen eftersom jag har gjort så mycket senaste veckorna och ska endå upp till Stockholm om tre veckor. Men vadå, om jag skulle välja så skulle jag ju välja Popaganda. Men jag antar att jag inte har något val. Jag måste prata med mamma imorgon igen. Hoppas hon ringer för jag har inget nummer till henne, jävla slutenvård. Jag älskar, hur elakt det än låter, att min mamma inte är hemma. Jag har bott med en deprimerad mamma i 6 månader och man kanske inte blir så glad av det själv. Det smittar lixom av sig. Plus att jag har mina egna problem. Åh, mitt liv är verkligen på topp. Jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN  på Popaganda. Läka lite på något sätt. Drömmer redan nu om att Love Antell ska känna igen mig och hälsa. Jag älskar Florence Valentin. De gör inte världens bästa musik men ack, bandmedlemmarna är att uppmärksamma. Verkligen världens trevligaste och jag får en kick av att bara tänka på hur mysigt det var att sitta där och lyssna på deras soundcheck eller att krama Love om och om igen. Nej nu ljög jag, jag kramade honom bara tre gånger den dagen. Herre gud,  jag har aldrig haft en ångest som denna. Men jag vill verkligen. Helhjärtat kan jag säga att jag vill. Men jag får inte.