Amanda

Igår fick min mamma en begäran på att skilsmässopapperna var inskickade. Jag vet inte om det gör mig så mycket längre. Jag menar, det kan nog inte bli så himla mycket värre endå. Mina föräldrar kan inte prata och mamma påminner mig varje gång jag pratar om henne om allt som hänt det senaste halvåret. Jag får se min mamma gråta minst en gång om dagen och jag har egentligen ingen lust att bo här. Men inte hos pappa heller, jag vet inte vad jag vill förutom att må bra. Tänk att vara självsäker, att  våga säga hur man mår istället för att säga "det är bra" som ett automatiskt svar. Vadå bra? Jag mår bara bra när jag umgås med folk och känner att det är någon som tycker om mig. Någon som bryr sig. Bra är ett ord som inte betyder något i sammanhanget känslor egentligen. 
Men egentligen behöver jag nog inte prata om det, jag är glad så länge jag har något bra, något annat,  att tänka på. Jag är trött på att känna all jävla skit om och om igen, som att någon försöker kväva mitt hjärta för att få mig förstå att jag inte är värd att må bättre. Och det stannar inte vid att mina föräldrar har problem, jag menar. Allt smittar av sig. Jag har ingen lust att äta och jag har blivit så där hopplöst kär i killen jag aldrig kan få. ALDRIG. Det gör lite ondare än jag kan hantera.