Hoppet finns alltid kvar.

Det kryper upp små känslor ibland. En känsla av ångest, en av lättsamhet, en av förtvivlan, en av förvirring och sedan en tanke. En tanke, en förhoppning om oss.  Men jag tror inte på mig själv hela vägen. Jag har nu fått reda på sånt jag borde fått reda på tidigare.  Något som skulle hjälpt mig. Jag trodde nästan jag hade släppt dig tills en kort tid tillbaka. Jag kan inte sluta fundera om hur fint det skulle vara om du var min.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0