Amanda

Det känns som om jag kommer att förstöra allt som går att förstöra på alla sätt som finns. Var det meningen att det skulle bli så här? Allting bara spricker mer och mer. Nu är jag så där olyckligt kär som jag alltid lyckas bli. Varje gång jag blivit intresserad av någon känns det bra i några dagar och sen brister mitt självförtroende och jag blir bara rädd. Du är tvärt om, du blir nonchalant på din bästa vän och struntar i hennes känslor, du tror att hon tycker att det är okej så länge du själv inte är säker på dina känslor. Du menar inget illa men du gör henne illa genom att vela och försöka ljuga för att göra situation enklare. Hur roligt är det för henne att vara jag?
Jag vet inte vart jag ska vända mig, vem kan jag prata med som förstår mig? Jag är för rädd för att säga något till någon annan, du är den en de två som vet men endå låtsas som om jag inte har sagt det. Allt som var menat till att bli roligt blir åt helvete och på något vis lyckades jag börja gråta bland 100 personer igår utan att någon märkte det. När blev jag osynlig? Jag är så jävla trött på att vara ledsen nu.