Bergochdalbanan
(Förlåt. Jag vet inte.)
Det känns som om jag inte trivs någonstans. Framför allt i skolan och hemma. Jag hör inte hit. Jag skulle vilja börja om. Flytta till min bästa vän Sandra i Göteborg. Träffa nya människor och fly ifrån allt som är så fel här hemma. Jag kommer fortfarande träffa elaka människor som sårar mig. Men nödvändigtvis inte människor som sårat mig om och om sen jag var liten. Jag är trött på att folk frågar om jag mår bra även om jag vill höra det. Jag vill inte vara osynlig men jag vill inte ha någon speciell uppmärksamhet. Även om jag fått erbjudande till psykolog och sömntabletter vägrar jag. Hur konstigt är det att jag mår så här menar du? Jag skulle vilja skriva något jag går med i tanken varje sekund jag är vaken men jag vågar inte. Jag vågar inte säga att jag är fixerad vid det. Det märks inte direkt och det är meningen. Det syns inte hur mycket jag än försöker och det gör mig ännu mer osynlig. Det här är inget "jag vill ha uppmärksamhet"-eller ett "jag är så ledsen"-inlägg utan mer ett informationsinlägg för den som skulle få för sig att bry sig. Den som skulle krama mig innan den säger något. Den som skulle se mig som den man verkligen bryr sig om. Jag kan inte vara ärlig mot någon. Inte fullt ut. Ingen känner mig fullt ut. Bara nästan. Och det är väl så det ska vara antar jag. Det är väl bara jag som håller för viktiga delar undan. Men det hindrar mig inte för att vara mig. Jag är starkare än vad jag själv kunnat ana och tänker ibland att visst - jag är ett skilsmässobarn. Jag är sviken av människan som jag trodde var min bästa vän, jag lever i självförakt, har sömnproblem och mitt livs viktigaste del, Basilika ska säljas, och allt händer samtidigt. Men jag lever. Jag ler och lever för stunden. Jag lever på löjliga händelser som får mig att bubbla. Är inte det rätt fint endå?
Det känns som om jag inte trivs någonstans. Framför allt i skolan och hemma. Jag hör inte hit. Jag skulle vilja börja om. Flytta till min bästa vän Sandra i Göteborg. Träffa nya människor och fly ifrån allt som är så fel här hemma. Jag kommer fortfarande träffa elaka människor som sårar mig. Men nödvändigtvis inte människor som sårat mig om och om sen jag var liten. Jag är trött på att folk frågar om jag mår bra även om jag vill höra det. Jag vill inte vara osynlig men jag vill inte ha någon speciell uppmärksamhet. Även om jag fått erbjudande till psykolog och sömntabletter vägrar jag. Hur konstigt är det att jag mår så här menar du? Jag skulle vilja skriva något jag går med i tanken varje sekund jag är vaken men jag vågar inte. Jag vågar inte säga att jag är fixerad vid det. Det märks inte direkt och det är meningen. Det syns inte hur mycket jag än försöker och det gör mig ännu mer osynlig. Det här är inget "jag vill ha uppmärksamhet"-eller ett "jag är så ledsen"-inlägg utan mer ett informationsinlägg för den som skulle få för sig att bry sig. Den som skulle krama mig innan den säger något. Den som skulle se mig som den man verkligen bryr sig om. Jag kan inte vara ärlig mot någon. Inte fullt ut. Ingen känner mig fullt ut. Bara nästan. Och det är väl så det ska vara antar jag. Det är väl bara jag som håller för viktiga delar undan. Men det hindrar mig inte för att vara mig. Jag är starkare än vad jag själv kunnat ana och tänker ibland att visst - jag är ett skilsmässobarn. Jag är sviken av människan som jag trodde var min bästa vän, jag lever i självförakt, har sömnproblem och mitt livs viktigaste del, Basilika ska säljas, och allt händer samtidigt. Men jag lever. Jag ler och lever för stunden. Jag lever på löjliga händelser som får mig att bubbla. Är inte det rätt fint endå?
Kommentarer
Trackback
